Svårt att bedöma vad som kommer hända med ogräset över tid

Om viktiga herbicider tas bort ur verktygslådan skulle det kunna få stora konsekvenser för spannmålsodlingen. Det visar en analys som gjorts av Växtskyddsrådet.

Fem av PFAS-ämnena som kan bilda trifluorättiksyra (TFA) används som herbicider: pyroxsulam, diflufenikan, beflubutamid, pikolinafen och fluazifop-p. Flera av dem används i stor omfattning i svensk spannmålsodling. Varje år beräknas exempelvis över 300 000 hektar behandlas med diflufenikan och minst 200 000 hektar med pyroxsulam.

Analysförfattarna skriver bland annat att en ökad mekanisk ogräsbekämpning, som kompensation för förlorade herbicider, kan öka kostnaderna med cirka 100 miljoner kronor per år i främst höstspannmål. I gräsfröodling, som omfattar cirka 8 100 hektar i Sverige (exklusive vallbaljväxter och ekoodlingen), indikerar studier ett ekonomiskt bortfall på omkring 25 miljoner kronor per år och då främst i produktion av fröslagen riktade mot grönytefrö.

Kan få stor betydelse

En av dem som suttit med i arbetsgruppen för herbicider är Rikard Andersson, från Nordic Beet Research, som numera jobbar mest med sockerbetor men som har lång erfarenhet av att arbeta med frågor om växtskydd. Ett av de ämnen som man kikat på är diflufenikan, vars avsaknad skulle kunna få stor betydelse.

– Det är svårt att säga exakt. Men det finns ogräsförsök som har legat under en rad av år där man kört diflufenikan på hösten och sedan kompletterat med en rätt bred vårprodukt på våren. Att enbart behandla med vårprodukten har i genomsnitt resulterat i 4-5 procent lägre skörd och ungefär 10 procent lägre ogräseffekt. Om den skördepåverkan översättas till ungefär 300 000 ha höstspannmål, skulle det innebära ett minskat skördevärde på cirka 200 miljoner kronor per år, säger Rikard.

Vilken påverkan en lägre ogräseffekt långsiktigt har på ogräsfloran är svårt att bedöma, men risken är att främst vanliga höstgroende arter som exempelvis veronika, viol och våtarv gynnas.

– Diflufenikan har även en användning på gräsfrösidan. Och där landar vi på att det skulle kunna kosta den svenska gräsfröodlingen 25 miljoner kronor och för vissa arter, exempelvis ängsgröe, innebär det att produktionen riskerar att bli olönsam eller för riskfylld om man inte lyckas hantera ogräsen på ett vettigt sätt, säger Rikard.

Kan ändra växtföljden

Utan dessa medel och utan ersättande produkter att ta till menar Rikard att lantbrukare över tid kan behöva ändra sin växtföljd för att lyckas hantera ogräsen. Det kan exempelvis innebära en ökad odling av vårspannmål på höstspannmålens bekostnad. Det kan även innebära en i tid förskjuten höstsådd för att på så vis minska ogrästrycket. Något som Rikard menar är högst aktuellt i de södra delarna av landet redan nu, men som kan komma att behövas även längre norrut om klimatet blir varmare. Det finns även en risk att odlingen av exempelvis ängsgröe flyttar utomlands om inte produktionsförutsättningarna är tillräckligt säkra här i förhållande till andra länder.